Homeopatins historia

Homeopatin grundades av den tyske läkaren och apotekaren Dr. Samuel Hahnemann (1755-1843), som ansåg att dåtidens mediciner gav alltför svåra biverkningar. Han ville inte skada sina patienter mer, så han började i stället översätta medicinsk litteratur.

Vid ett tillfälle, när han gjorde en sådan översättning, stötte han på ett påstående om varför kinin fungerade som behandling vid malaria. Han ställde sig undrande till påståendet och för att testa det hela, intog han på prov kinin.

Till sin förvåning upptäckte han att han drabbades av symptom, som liknade dem man har vid malaria. Han slutade ta kinin och besvären försvann. Han gjorde om försöket och historien upprepades. Detta väckte hans nyfikenhet. Han började pröva nya substanser på liknande sätt och upptäckte att motsvarande hände med andra substanser.

Emellertid fanns det biverkningar även med dessa. Han började därför försök med att späda ut läkemedlen och märkte att de hade god effekt ändå. Han var noga med att blanda lösningen, därför skakade han den rejält. Av en tillfällighet kom han också att upptäcka att effekten blev starkare om han skakade mera. Så småningom kom han fram till att ju mer han spädde och skakade läkemedlen desto större blev den läkande kraften hos dem, samtidigt som biverkningarna minskade eller helt försvann.

Hahnemann utökade sina försök genom att anlita familjen, vänner och kollegor som försökspersoner. Ett flertal personer fick genomgå prövningar av olika substanser, en i taget. Vid dessa prövningar fördes det protokoll över hur var och en av de ingående försökspersonerna reagerade. Informationen samlades sedan i böcker, som kallas Materia Medica. Efter Hahnemanns tid har många följt i hans fotspår och en stor mängd nya substanser har prövats på liknande sätt.